Fakta om Tappningen av Baltiska Issjön & Jordprofiler

Baltiska Issjön och dess tappning

Östersjöns utveckling startade då skandinaviska inlandsisen började smälta för ca 18 000 år sedan. Östersjön bestod av flera små smältvattensjöar och strandade isberg i östersjösänkan för 15 000-16 00 år sedan.

Baltiska issjön kom till för ca 14 500 år sedan då det fanns en stor smältvattensjö framför iskanten. Denna hade ett utlopp i Öresund till en början, men efter ca 500 år av erosion och en kraftig landhöjning av det isfria södra Sverige, blev Öresund närmast som ett vattenfall och Baltiska issjöns yta började stiga söder om utloppet i södra Danmark, Tyskland och Polen. I de nyligen isfria områdena norr om Öresund var landhöjningen fortfarande så kraftig att ingen höjning av strandlinjen har registrerats. För ca 14 000 år sedan var inlandsisens front placerad ungefär mellan Norrköping och Saaremmaa i Estland.

Avsmältningen gjorde att mer vatten tillfördes Baltiska Issjön. För ca 12 800 år sedan föll plötsligt strandlinjen i småland men med 5 m och 10 m i blekinge. Baltiska Issjön hade sökt sig ett nytt utlopp under en kort tid och sannolikt var detta beläget i Västergötland.

I samband med denna tid tror man att en invandring av växter, djur och människor ska ha underlättats eftersom sänkningen av Baltiska issjöns yta gjorde att en landsförbindelse kom till mellan kontinenten och Sverige

Den klimatförändring som var under tiden istäcket smälte avbröts under en ca 1 100 år lång kall period (Yngre Dryas). Denna startade för ca 12 600 år sedan och det är möjligt att bla. Baltiska Issjöns tappning bidrog till detta. Stora sötvattenmängder störde cirkulationen, vilket gav ett kyligare klimat. Isen började gå söderut och utloppet täpptes till vid Billingen. Baltiska Issjöns yta började att stiga upp till Öresundströskeln och det blev en höjning av strandlinjen.

Strandlinjens höjning i söder (som började för ca 12 500 år sedan) gjorde att Baltiska Issjöns yta blev i nivå med tröskeln i Öresund, något som verkar ha varit rådande under resten av Baltiska Issjöns existens. I slutet av den kalla Yngre Dryastiden började inlandsisen att smälta och fronten retirerade norrut. Detta gjorde att förbindelsen mellan Östersjösänkan och Västerhavet åter öppnades. Baltiska Issjön tappades fort, (ca ett år, på ca 10 000 kubikkilometer vatten) och ytan sänktes med 25 m. Dagens Östersjö rymmer ca 21 000 kubikkilometer vatten. Detta hände för lite drygt 11 500 år sedan. Det verkar som den hade en liten påverkan på cirkulationen i Nordatlanten. Baltiska Issjöns tid i historien var därmed slut och vårt innanhav gick in i ett annat skede.

http://www.havet.nu/dokument/HU20031issjon.pdf

Jordprofier

En jordprofil är hur jorden är uppbyggd på ett visst ställe. De två vanligaste i sverige är brunjord och podsol. Båda profilerna har ett lager som kallas humuslager och består av döda växtrester som börjat brytas ner.

Podsol är den vanligaste jordprofilen i Sverige med ca 70% av arealen fast mark. Den översta mineraljordshorisonten har en askliknande färg och kallas blekjord. Den är mellan 8-10 cm djup. Blekjorden övergår i en rödbrun horisont som heter rostjord. Denna har den starkaste färgen i det övre skiktet och övergår på djupet 50 till 100 cm succesivt till ursprungs- eller modermaterialet. De olika horisonterna beteckas med bokstäverna O (mårlager), A (humusblandad övergångszon), E (blekjord), B (rostjord) och C (underlag). Man delar upp podsolen i humus och järnpodsoler. Detta är beroende på den humus, järn och aluminium i den överliggande markprofilen ser ut.

Brunjordar kännetecknas av att de saknar blekjord samt att de har en djup A horisont som genom markdjurens omblandning innehåller såväl organiskt material som mineraljord. Genom omblandningen saknas i regel en O horisont. Brunjordarna indelas i stabila och instabila typer.

De stabila brunjordarna saknar blekjord och rostjord. Däremot har de en brunröd horisont som innehåller organiskt material och järn- och aluminiumhydroxider. Stabila brunjordar förekommer i områden med goda mineralogiska förutsättningar, t ex med grönstenar eller kalkstenar. Jordmånshorisonterna i en stabil brunjord är A, B och C. De finns där det är bördig mark och i marker som är uppodlade eller bevuxna med lövskog.

De instabila brunjordarna betecknas som övergångstyper mellan brunjord och podsol. Dessa saknar blekjord men har en rostjord med många gemensamma morfologiska och kemiska drag med podsolernas rostjordar. Den instabila brunjordens bildning karakteriseras av podsolering men med omblandning i den övre delen av marken så att någon blekjordshorisont inte hinner utbildas. Den instabila brunjorden kan därför lika väl uppfattas som en podsol som en brunjord. Internationellt grupperas denna jordmånstyp i regel till podsolerna. Jordmånshorisonterna i en instabil brunjord är A, B (ibland Bs) och C. Omblandningen i den övre delen av marken kan bestå av grävande markdjur, främst daggmaskarter. Dessa gynnas på flera sätt men även missgynnas beroende på vad som händer på markytan vilket har gett namnet, instabil brunjord.

http://www-markinfo.slu.se/sve/mark/jordman.html